”Det finns skönhet och död i betraktarens öga”. John Peter Nilsson, Moderna Museet Malmö

”Det finns skönhet och död i betraktarens öga”
I betraktarens öga är titeln på Lena Mattssons videotriptyk som porträtterar den legendariske förläggaren och författaren Bo Cavefors. Titeln understryker komplexiteten i porträttet då en annan person, konstnären och curatorn Ola Åstrand, också är närvarande i verket. Förhållandet mellan honom och Cavefors förblir oklart genom hela berättelsen. Åstrand framträder som ett slags tyst vittne när Cavefors berättar om sitt händelserika liv. Relationen kompliceras ytterligare av triptykens soundtrack   nyskriven rockmusik av musikern, filosofen och konstkritikern Conny C-A Malmqvist. Denna inramning förstärker Cavefors hedonistiska leverne  sex, philosophy and rock’n’roll.
”Betraktarens öga” är en klassisk metafor för hur till exempel skönhet uppstår hos den som betraktar. Men begreppet kan också appliceras på den dödsdömde som får en bindel  för ögonen innan hängsnaran dras åt. Det är inte för att skona den dödsdömde något lidande. Tvärtom, bindeln skyddar bödeln från att personligen bli ansvarig genom att inte möta offrets blick.

Det finns således både skönhet och död i betraktarens ögon, något som Lena Mattssons verk i allra högsta grad handlar om. Verket påminner mig om 1700-talsfilosofen Thomas de Quinceys estetiska synsätt: ett konstverk som föreställer ett mord ska inte berätta om mordet utan ska vara mordet som sådant. När du tittar på mordplatsen är det inte offrets perspektiv du ser utan det är mördarens – betraktarens. Om man skulle lyckas att anta offrets synvinkel, skulle rädslan vara så överväldigande att en estetisk upplevelse inte skulle vara möjligt, menade de Quincey.
Lena Mattsson betraktar inte Bo Cavefors som ett offer, såsom Folket i Bild/Kulturfront beskriver honom i en ingress 2004: ”Bo Cavefors är den före detta förläggaren som med sin spretiga och provokativa utgivning retade etablissemanget så till den grad att man såg sig tvungen att tysta honom.” Mattssons blick är riktad någon annanstans. Själv menar hon att hon att undersöker rockmyten: ”De tre videoarbetena är synkroniserade till en rocksurrealistisk videotriptyk som omsluter betraktaren och synliggör och belyser myten”. Visst, men det är också frestande att tro att Mattsson iscensätter ett slags råttans lek med katten. I vems ögon blir betraktelsen till?
Bo Cavefors är en nomadisk fritänkare som är omöjlig att fånga in och placera i något tryggt fack. Utan att gå in på några detaljer har han i både sin utgivning och egna texter aldrig skyggat för extrema åsikter såväl från den politiska vänster- som högerkanten. När han dessutom blandat in tabubelagda frågor kring sexualitet och religion i sin gärning framstår Cavefors som en kontroversiell och politisk inkorrekt intellektuell.

Lena Mattssons rocksurrealistiska iscensättning blir en tankeväckande resonansbotten gentemot denna kontroversiella gestalt. Jag kommer att tänka på den nigerianske författaren Ben Okris bok A Way of Being Free (1997). Begreppet dialog bygger inte i första hand på samförstånd utan snarare på missförstånd, menar Okri. Ett samförstånd är ofta stumt och bekräftar stereotyper. Missförstånd kan vara farliga men om vi kan enas om en gemensam plats (museum, teater, dagstidning etc) där man får lov att ställa frågan ”Vad menar du?” utan att bli lynchad, kan missförstånd innebära nya sätt att tänka och leda nya slutsatser. Konstnärens, poetens eller den intellektuelles roll är därför dubbel. Dels ska han eller hon ha möjlighet att uttrycka sina visioner, dels ska han eller hon också agera för en plats där olika åsikter kan mötas.

I betraktarens öga var ursprungligen gjord för utställningen I Want To Hold Your Hand som nyligen visades på Borås Konstmuseum och som presenterade ett trettiotal svenska konstnärer som låtit sig inspireras av rockmusik av olika slag. Det tolkade Lena Mattsson: ”I min värld är Bo Cavefors, trots sin egen utsaga av att vara totalt omusikalisk och verksam i en annan kulturgenre, en person, som man säger i Skåne: rockar fett.”
Men verket fungerar alldeles utmärkt frikopplad från det tidigare utställningssammanhanget. Den intrikata iscensättningen vecklar ut sig i en labyrint av blickar som man till sist inte vet vems ögon de tillhör. Installationen blir en plats där vad som helst kan hända – där vad som helst får lov att hända. Liksom den platsen som Bo Cavefors själv skapade genom sitt egensinniga förlag. En plats som inte är given utan som måste erövras och återerövras om och om igen.

John Peter Nilsson