”Det finns skönhet och död i betraktarens
öga”
I
betraktarens öga är
titeln på Lena Mattssons videotriptyk som porträtterar den legendariske
förläggaren och författaren Bo Cavefors. Titeln understryker komplexiteten i
porträttet då en annan person, konstnären och curatorn Ola Åstrand, också är
närvarande i verket. Förhållandet mellan honom och Cavefors förblir oklart
genom hela berättelsen. Åstrand framträder som ett slags tyst vittne när
Cavefors berättar om sitt händelserika liv. Relationen kompliceras ytterligare
av triptykens soundtrack – nyskriven rockmusik av musikern, filosofen och
konstkritikern Conny C-A Malmqvist. Denna inramning förstärker Cavefors
hedonistiska leverne – sex,
philosophy and rock’n’roll.
”Betraktarens
öga” är en klassisk metafor för hur till exempel skönhet uppstår hos den som
betraktar. Men begreppet kan också appliceras på den dödsdömde som får en
bindel för ögonen innan hängsnaran dras
åt. Det är inte för att skona den dödsdömde något lidande. Tvärtom, bindeln
skyddar bödeln från att personligen bli ansvarig genom att inte möta offrets
blick.
Det finns
således både skönhet och död i betraktarens ögon, något som Lena Mattssons verk
i allra högsta grad handlar om. Verket påminner mig om 1700-talsfilosofen
Thomas de Quinceys estetiska synsätt: ett konstverk som föreställer ett mord
ska inte berätta om mordet utan ska vara mordet som sådant. När du tittar på
mordplatsen är det inte offrets perspektiv du ser utan det är mördarens –
betraktarens. Om man skulle lyckas att anta offrets synvinkel, skulle rädslan
vara så överväldigande att en estetisk upplevelse inte skulle vara möjligt,
menade de Quincey.
Lena Mattsson
betraktar inte Bo Cavefors som ett offer, såsom Folket i Bild/Kulturfront
beskriver honom i en ingress 2004: ”Bo Cavefors är den före detta förläggaren
som med sin spretiga och provokativa utgivning retade etablissemanget så till
den grad att man såg sig tvungen att tysta honom.” Mattssons blick är riktad
någon annanstans. Själv menar hon att hon att undersöker rockmyten: ”De tre
videoarbetena är synkroniserade till en rocksurrealistisk videotriptyk som
omsluter betraktaren och synliggör och belyser myten”. Visst, men det är också
frestande att tro att Mattsson iscensätter ett slags råttans lek med katten. I
vems ögon blir betraktelsen till?
Bo Cavefors är
en nomadisk fritänkare som är omöjlig att fånga in och placera i något tryggt
fack. Utan att gå in på några detaljer har han i både sin utgivning och egna
texter aldrig skyggat för extrema åsikter såväl från den politiska vänster- som
högerkanten. När han dessutom blandat in tabubelagda frågor kring sexualitet
och religion i sin gärning framstår Cavefors som en kontroversiell och politisk
inkorrekt intellektuell.
Lena Mattssons
rocksurrealistiska iscensättning blir en tankeväckande resonansbotten gentemot
denna kontroversiella gestalt. Jag kommer att tänka på den nigerianske
författaren Ben Okris bok A Way of Being Free (1997). Begreppet dialog bygger
inte i första hand på samförstånd utan snarare på missförstånd, menar Okri. Ett
samförstånd är ofta stumt och bekräftar stereotyper. Missförstånd kan vara
farliga men om vi kan enas om en gemensam plats (museum, teater, dagstidning
etc) där man får lov att ställa frågan ”Vad menar du?” utan att bli lynchad,
kan missförstånd innebära nya sätt att tänka och leda nya slutsatser.
Konstnärens, poetens eller den intellektuelles roll är därför dubbel. Dels ska
han eller hon ha möjlighet att uttrycka sina visioner, dels ska han eller hon
också agera för en plats där olika åsikter kan mötas.
I betraktarens
öga var ursprungligen gjord för utställningen I Want To Hold Your Hand som
nyligen visades på Borås Konstmuseum och som presenterade ett trettiotal
svenska konstnärer som låtit sig inspireras av rockmusik av olika slag. Det
tolkade Lena Mattsson: ”I min värld är Bo Cavefors, trots sin egen utsaga av
att vara totalt omusikalisk och verksam i en annan kulturgenre, en person, som
man säger i Skåne: rockar fett.”
Men verket
fungerar alldeles utmärkt frikopplad från det tidigare utställningssammanhanget.
Den intrikata iscensättningen vecklar ut sig i en labyrint av blickar som man
till sist inte vet vems ögon de tillhör. Installationen blir en plats där vad
som helst kan hända – där vad som helst får lov att hända. Liksom den platsen
som Bo Cavefors själv skapade genom sitt egensinniga förlag. En plats som inte
är given utan som måste erövras och återerövras om och om igen.
John Peter
Nilsson
