konstkritiker.
Christine Antaya: Fängslande när Lena Mattsson paketerar minnen.
Hos Lena Mattsson framhävs filmens grundbultar. Nya boken är ett viktigt dokument över Malmökonstnärens karriär så här långt, skriver Christine Antaya.
Det är ovanligt att bli berörd av ett konstverk i en bok; en sådan bild är ofta tänkt främst som ett dokument eller referens. Men i Malmökonstnären Lena Mattssons nyutkomna bok ”The window opens to the world” (Kerber Verlag), finns undantag. Verket ”Perception of time and place” bestod av tre filmsekvenser som projicerades på klippor vid en ljuskonstfestival på västkusten 2019. Bilderna i boken visar en kvinna med röda läppar och allvarliga ögon som blickar mot åskådaren över ett svart hav. Hennes släta ansikte är fårat av klippornas sprickor. Himlen är grönsvart, och över vattnet syns projektionsstrålen som en svag skiftning i lila. Det är en fängslande bild som både fångar den ursprungliga situationen – hur det måste ha varit, havsluften, havets
relativa tystnad – samtidigt som filmens gåtfullhet, kvinnans outgrundliga ansikte, är intakt.
Boken är ett viktigt dokument över Mattssons karriär så här långt, och genom det också över hennes många samarbetspartners i det skånska kulturlivet. I filmvetaren Lars Gustaf Anderssons introducerande essä i boken beskrivs slutet på Mattssons film ”The cultural masturbator”, 2015, som visades på Malmö Konsthall efter förläggaren Bo Cavefors bortgång 2018. I slutet av filmen berättar Cavefors om hur han kom hem till sin gård på landet efter att han frikänts från anklagelser om ekobrott vid tingsrätten i Lund. Det regnar och någon knackar på dörren. En gestalt i regnkappa frågar honom om det är något han behöver. Nej, svarar Cavefors. Bra, säger gestalten och försvinner bort i mörkret. Cavefors fick aldrig reda på vem det var, och när han berättar om episoden rinner det tårar nedför hans kinder. Andersson tolkar detta som en bekräftelse på konstens gemenskap, ett starkt tema hos Mattsson.
Men allra främst är detta en bok om film. I en intervju i en amerikansk podd sa litteraturkritikern Charles Finch att han tröttnat på att recensera kompetenta, men egentligen oviktiga böcker; av de hundratals han läste varje året var det kanske bara sex eller sju som verkligen gjorde något intressant med romanformen, förde den framåt. Det nödvändiga med förnyelse kan appliceras på alla konstarter, men det finns även viktiga konstnärskap som utmärker sig inte för att de revolutionerar sitt medium, utan tvärtom, för att de framhäver grundbultarna, mediets särart. Mattssons filmer som projiceras på okonventionella ytor, klippor, stockar eller högar av salt, eller visas i installationer med flera skärmar, tydliggör det speciella med film, hur rörliga bilder är avhängigt tid och plats som inget annat medium.
Jag påminns om den Netflix-aktuella långfilmen ”Mank”, om tillkomsten av manuset till ”Citizen Kane”, där en filmbolagschef säger att det enda film säljer är minnet av filmen. Det är egentligen en kommentar om Hollywoods affärsmodell, men kan också förstås som en filosofisk betraktelse om filmkonsten. Den här boken är en fin paketering av minnen.
